<3

En plan för oss

There was a time,
I met a girl of a different kind.
We ruled the world,
Thought I’d never lose her out of sight.
We were so young,
I think of her now and then.
I still hear the songs,
reminding me of a friend.


Up on the hill across the blue lake,
thats where I had my first heart break.
I still remember how it all changed.

Feeling utterly busted up.

Fuck you. Fuck you very much. All that you are, all that you do. That you fucking breathe.

Du sover

Jag tänker inte väcka dig nu. MEN...

Tack för att du får mig att skratta högt med dig varje dag. - Jag inser ofta hur mycket jag har saknat det.

Tack för att du får mig att tänka efter. - Det är en lyx jag inte alltid unnar mig själv.

Tack för att jag får sakna er. - Det betyder att ni är kvar i mitt liv.

Tillvaron vore grå utan er.

Du har dött

Från att ha känt ingenting så sörjer jag på en ny nivå. Jag är inte arg. Jag är inte besviken.

Du är död.

Jag sörjer dig, för du är död.

Ditt lånade liv är din verklighet. De säger att du är lycklig, och jag kommer på mig själv med att undra; kan man vara lyckligt död?

Jag hoppas det. Jag hoppas du är lycklig, men du finns inte mer. Det är en makaber känsla.

Flashbacks

Det rör mig

Somrarna, vad hände med dom somrarna?
När du och jag var kungarna av ingenting från ingenstans.
Nu faller snön och mörkret är en mördare
som kväver varje kreativ tanke som vi någonsin tänkt.
Men du och jag, vi dansar än, ett krig, ett spel, en lek, ett skämt.
Vi kunde aldrig enas ens om musiken.

Det fanns inget som kunde röra oss.
Och du vet att jag var lika rädd som du.
Det fanns så mycket att se så jag släppte taget om din hand och du försvann.
Du vet att jag var lika rädd som du.

En del vänner kommer tillbaka.
Men det är alltid dom som försvann som
får oss att ligga vakna
trots att vi glömt bort deras namn.

Andas in och andas ut, orkar jag så orkar du.

Det fanns inget som kunde röra oss.
Inget som kunde röra oss.



Text: Joakim Berg

Lite hjälplös men ändå inte.

Det är svårt att förklara känslan av hjälplöshet för någon som aldrig känt sig hjälplös. Det är svår att förklara för en egoist hur det känns att vara villig att undertrycka alla sina egna behov för att någon annan är viktigare än du själv.

Jag känner mig så förbannat hjälplös ibland, när mitt jobb är att finnas där för min bästa vän och jag inte kan det.

Det smärtar att veta att jag inte kunde vara där när jag kanske som mest hade behövts. På grund av många orsaker men faktiskt mest på grund av rena idiotier.

Jag försöker vara där nu, när jag kan. Så gott jag kan. När jag får. Jag önskar jag kunde mota bort allt och alla som någonsin gör dig, eller er, ont.

Ni är mina hjärtan.

Jag vet faktiskt inte

Vad jag ska göra när någon fattas mig hela tiden. Det är annorlunda än han som försvann den första höstdagen, han som aldrig finns igen. Annorlunda än hon som försvann med ett skrik och bara efterlämnade brända märken och sedan sorg.

När du fattas mig är det som att tankarna jag tänker inte är hela. Det är först sedan, när du dyker upp, som jag vet varför.

Det finns säkert en vettig förklaring, som har med kristaller i hjärnan och radiovågor att göra. Eller fan vet.

Vi har två helt osammanhängande ord för det.

Lego. Magi.

Dont't try to fix me...

Usch.

När personen man alltid saknar för att han är så långt bort...

 ...helt plötsligt uppenbarar sig framför dig trots att han var femtio mil bort ett dygn tidigare...

 ...och man får krama på honom...

 ...och sedan stilla stå och se honom gå igen...




 ...då brister hjärtat lite.

Dagens känsla...

...är lycklig.

Idag är en sån dag där vi väljer vårt humör. Alla motgångar får ursäkta, men stick!

Bräcklighet

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Eller hur jag ska säga det. Eller om jag får säga det. Dagen började som nästan vilken dag som helst. Den avslutas med en miljon tankar, tankar utan hem. Jag vet inte vad jag ska göra av dem. Ser på insidan av ögonlocken hur filmen spelas upp, filmen där jag långsamt öppnar kraniet och, likt en magiker med sina sidenscarves i jackärmen, drar ut alla trötta, förvirrade, sörjande tankar ur huvudet. Men jag har ingen möjlighet att göra det. Jag är fast i karusellen. Vänner som är stressade, ledsna, påverkade, upprörda, förvirrade. Och urladdningen som sker på mig. Jag som är inventariet.

Just nu är jag ensam i mitt huvud, instängd med tankarna.

Jag vill sova drömlös sömn i tre år. Väck mig sedan långsamt genom att lägga din andedräkt över mig i en viskning. Viska mitt namn. När jag inte längre är bräcklig, när jag inte längre är trött, älska mig.

Me.

She.

William säger smarta saker:

"The course of true love never did run smooth"

"If music be the food of love, play on"

"I love you more than words can wield the matter, Dearer than eyesight, space and liberty"

Den oändliga historien

RANT START:  (Säg inte att jag inte varnade dig.)

Alla har vi problem i vår vardag. Vissa är stora, andra är små, men gemensamt har de att det är drygt och tyngande att leva med dem varje dag. Well, många håller säkerligen inte med mig när jag säger att MITT största problem, min everyday beef är Stockholms lokaltrafik. (Sanningen är att det finns förmodligen en signifikant mängd personer som skulle säga att SL är mitt MINSTA problem, faktiskt.)

Hatet mot SL grundar sig långt tillbaka, till en tid då jag var fullständigt beroende av en buss på landet som gick två gånger om dagen på söndagar. Så långt ut från staden sträcker sig SLs makt. Avskyn späddes på under åren då 55 minuter på pendeltåget var min enda möjlighet att ta mig in till centrala huvudstaden. Pendeltåget som aldrig någonsin gick som det skulle.

Nu sitter jag i en sits där jag för nätta 800 svenska jävla kronor har det stora nöjet att varje dag åka tunnelbana. Och innan något geni där ute informerar mig om att jag kan välja andra transportmedel - håll käften för fan. Det finns inga alternativ. Jag äger en bil. Det finns inte pengar till att ha två bilar. Han jag kallar maken har 1,5 timmar till jobbet med lokaltrafiken - tio minuter om han kör själv. Jag har en halvtimma med lokaltrafiken, ja de dagar den kanske ungefär följer tidtabellen. Dessutom, precis tvärtemot vad du tror, så tjänar normala människor inte en massa pengar i lön enkom för att de jobbar i Stockholm. Jag har bara tre miljoner mer i bolån än vad du har. Yey me.

Any who, jag är mer eller mindre tvingad att åka lokaltrafiken minst två gånger per dag, men den senaste riktiga vidriga plågan är inte ens SL själva utan att varje morgon på tuben är som en förbannad omgång "who's who of human crap?"!

När jag lugnt och fint sitter på min plats vid fönstret så kliver nämligen Den Manliga Mannen™ in i vagnen. Han spejar runt sig och kommer fram till att sätet bredvid mitt, det är nog det bekvämaste att sitta på. Now, för er som inte känner till Den Manliga Mannen™ så är han en människa som antingen älskar sig själv eller hatar sig själv. Ironiskt nog kan de två motsatserna vara vilseledande lika. Den här versionen av Den Manliga Mannen™  var inte någon sådan där enorm ryssfemma-kille, utan en mer salt pinne-gubbe. 45-50-årsåldern. Ser ut att blåsa omkull när det är kuling ute... ni vet typen. MEN han är en Manlig Man, make no mistake om det faktumet.

Så han har tagit sikte på platsen bredvid mig och när han sätter sig ner så känner jag genast hur han mosar mig längst sidan av kroppen och på ett inte helt bekvämt sätt trycker upp mig mot fönstret. För trots sin tunna fysik så är han en Manlig Man, och Manliga Män tar plats, god damnit!!! Så han blåser upp sin lövtunna överkropp, trycker ut armbågarna ordentligt och bestämmer att eftersom han har kuk så är han i sin fulla rätt att ta upp 1,5 säten på tunnelbanan trots att han, längre fram när han leker kurragömma med sina barnbarn, kan gömma sig bakom en lyktstolpe.

För att inte se oproportionerlig ut så adderar han givetvis att sära på knäna så hans skrev helt plötsligt har ett vingspann på 120 cm eller nåt. (Det är tydligen 1,2 meter för alla er med problem att konvertera mått.) Det betyder att mitt feta arsle plötsligt ska rymmas på 20 cm eller så, and we aaaaall know att det inte kommer ske. Så, jag ifrågasätter med en fysisk kontring den Den Manliga Mannen™'s krav på utrymme och hugger honom i midjan med min armbåge och tänker "Take a fucking hint, bitch. Det är onsdag and I ain't vaken enough for din shit."

Needless to say så funkar det inte, utan Den Manliga Mannen™  beslutar sig för en motattack och halar upp en morgontidning ur fickan. SOM HAN MÅSTE LÄSA I MITT KNÄ. Och sen då, sen då? Jo, precis när jag tror att Herr Intelligens-inkontinens liksom fyllt skitmuggen för en dag så NYSER det aset. Och inte bara nyser, han nyser över mig, på mig, över-jävla-allt nyser han och när jag (hej, övertro på människosläktet) tror att damen mittemot ska säga åt honom att "HEY DUDE! MAN NYSER INTE PÅ FOLK SÅDÄR" så öppnar kärringjäveln käften och HOSTAR PÅ MIG. Och inte bara hostar, nooo, hon hostar över mig, på mig, över-jävla-allt hostar hon. Och jag har bara ett val. Som den morgontrötta människa jag är, och med en viss rädsla över att rättssystemet inte skulle förstå att det är fullt berättigat att mörda folk av anledningen att de hostar eller nyser på en... Så suckar jag. Gömmer mig i min halsduk. Och tänker "En dag ska jag bli ekonomiskt oberoende. En jävla dag. Och då tänker jag åka helikopter överallt. En helikopter med plats för EN person."

RANT END.




Läste du hela vägen är jag imponerad eller tycker du är lite tragisk som inte har något bättre för dig. jag är ledsen, men det är sanningen. I tells the truth.

I've got 99 problems...

...being a bitch ain't one?

Jag har många problem. Små, stora, jättestora... You name it, I got it.

Men mitt till vardags största problem är att jag lider stor brist på impulskontroll. Och när jag säger "stor" så menar jag massiv, enorm. TOTAL brist på impulskontroll. Och jag menar av den orala sorten. Inte så att jag går omkring och randomly delar ut spontana avsugningar, missförstå mig rätt. Det är väl egentligen VERBAL impulskontroll det är dåligt med, men att jag skriver ORALA istället bekräftar bara hur verkligt mitt "problem" är. Effektsökeri. Jag hade kunnat använda ordet verbal på en gång, eller hur? Men det blev roligare att jag började ranta om avsugningar mitt upp i allt också, no?

Det är som att mini-mini-evil me som sitter på axeln kollektivt vill bestraffa alla som är dumma nog att omge sig med mig. "Genera dem" skriker hon genom tinnitusen. "Vi vill se rodnande kinder och skamsna blickar i backen!"

Och jag - som också har "will to please" som en brukshund - jag bara kör på. Och hoppas att de människor jag gillar mest inte blir bortskrämda. Oftast heter det att jag är "rolig", vad det nu ska betyda.

Bara det håller er tätt intill, nära, att jag roar er. Så är jag nöjd. Vad vore tourettes utan en publik? Kanske jobbig, kanske som en bal på slottet?

Then again. Så länge jag skrattar åt mina egna skämt så har jag kanske övertolkat hela mitt eget beteende? Kanske är jag bara fucking funny? Kanske ska ni vara tacksamma att ni får vara i min innersta cirkel? Vem vet?

Love you.

En helg.

Det har varit en bra helg. Man kan njuta av många olika saker i livet, men att på en solig dag få slå armarna om någon man saknat livet ur sig efter...

Det är inte mycket som slår det.


Jag har saknat dig förbannat mycket, och den här nya, uppdaterade Du 2.0 är så imponerande att jag inte vet vart jag ska börja. Du har släppt in mig att betrakta din själ på ett helt annat sätt.

Det är bara vi som kan ta oss från extrem till extrem på det här viset. Likt fågel Fenix reser vi oss ur askan - ingen kan stoppa oss då.

Lego, klister, evigheten, staden.

...och hamburgare. Tack för att du är du.

Regn ute... Sol i sinne.

Regnet öser ner ikväll, på ett sätt som saknar motstycke.

Ändå är det...
                      ...som att jag andas lättare.

Skrattar högre.

Fnittrar fjantigare.

Tänker djupare.

Drömmer mer levande.

Längtar hårdare.

Saknar mer.







6 dagar.

Vad gjorde jag utan?