När personen man alltid saknar för att han är så långt bort...
...helt plötsligt uppenbarar sig framför dig trots att han var femtio mil bort ett dygn tidigare...
...och man får krama på honom...
...och sedan stilla stå och se honom gå igen...
...då brister hjärtat lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar