En helg.

Det har varit en bra helg. Man kan njuta av många olika saker i livet, men att på en solig dag få slå armarna om någon man saknat livet ur sig efter...

Det är inte mycket som slår det.


Jag har saknat dig förbannat mycket, och den här nya, uppdaterade Du 2.0 är så imponerande att jag inte vet vart jag ska börja. Du har släppt in mig att betrakta din själ på ett helt annat sätt.

Det är bara vi som kan ta oss från extrem till extrem på det här viset. Likt fågel Fenix reser vi oss ur askan - ingen kan stoppa oss då.

Lego, klister, evigheten, staden.

...och hamburgare. Tack för att du är du.

Regn ute... Sol i sinne.

Regnet öser ner ikväll, på ett sätt som saknar motstycke.

Ändå är det...
                      ...som att jag andas lättare.

Skrattar högre.

Fnittrar fjantigare.

Tänker djupare.

Drömmer mer levande.

Längtar hårdare.

Saknar mer.







6 dagar.

Vad gjorde jag utan?

Swingin'

Okej, så det här är okaraktäristiskt för mig nu för tiden, men I'm really kind of having a good day efter mycket depp och drama, så jag tänker ta en nacksving på Aftonbladet.

Jag vet, jag vet... man får inte gnälla på Aftonbladet, utan bara "skylla sig själv om man går in på skitsidan" men kom igen nu. Om ingen var kritisk mot nyhetsrapporteringen (ja, jag använder ordet "nyhet" lite löst här) i det här landet så skulle ju Mussolini ansökt om uppehållstillstånd här i brådaste rappet.

Jag besökte alltså sidan på egen risk för att göra lite efterforskningar på vilka rubriker som bäst symboliserar det viktigaste i svenskarnas liv idag.

1. "Varuhuset – så gick det sedan" Ja, givetvis är detta spännande stycke en PLUS-artikel. Vem vill inte betala 29 kr/månaden för att läsa vad gamla nergångna skådespelare från 80-talet gör nu för tiden? Jag kan bara låta spänningen råda och gissa. Jag tjänar för dåligt för att köpa PLUS-paketet.

2. "Kicki Danielsson inför rätten igen" Men Kicki har varken snattat falukorv eller onanerat med den på öppen gata, nej Kicki har åkt dit för misstänkt narkotikasmuggling. Men Kicki oroar sig inte, hon har redan listat ut sammansvärjningen mot henne. Hon kontrar nämligen med "Det är för att jag är känd och kvinna". Eller ja, vi tror att hon sa så iallafall. Det är ju Aftonbladet som citerat henne så så vitt vi vet kan Kicki lika gärna egentligen vara en känd man.

3. "Katie Holmes liv var en lögn" NO SHIT, Aftonbladet! Ung kvinna, gift med äldre, förmögen man som är scientolog. Syntax error. Tydligen, rapporterar någon till någon, vars rapport Aftonbladet skriver om och säljer som sin egen, att förhållandet var på upphällningen sex månader innan skilsmässan från Tom Cruise. REALLY? Jag kan meddela att deras förhållande var på upphällningen innan hans PR-byrå ringde hennes och frågade om de hade några kvinnor i barnafödande ålder som behövde ett uppsving i karriären och kunde tänka sig att hyra ut sin livmoder för obegränsade spaltmeter i världens skvallerblaskor.

Jag känner att jag börjar dra iväg här, men oroa sig inte kära du, jag ska avrunda här nämligen. En sista FANTASTISK rubrik bara...

4. "Han blir avtänd - av mina orgasmer"...Wow.

.......Bitch, your dude is gay.

Det sura äpplet

Visst suger det att bita i det?

Skillnaden mellan dig och mig, du tragiska lilla ursäkt till människa, är att även när jag är svart av ilska, gul av sorg eller blå av ensamhet, så känner jag igen en bra sak när jag har den framför mig. Du, å andra sidan, saknar inte kexet förrän det inte är inom räckhåll mer.

DIN. JÄVLA. FÖRLUST.

Det har varit en resa den här veckan. Likt Alice i Underlandet har jag krympt, växt, blivit rädd, blivit arg, blivit förvirrad. Slagits ner och rest mig igen. Förlorat kontrollen - men återtagit den.

Någonstans i röran togs beslutet att den enda rätta vägen att gå var hjärtats väg. Att lita på den opålitliga, att bygga upp det som fanns förut. Och även om Alice i Underlandet kan kännas som en dryg timmes syratripp så hittar hon hem, oavsett hur hon motarbetas, och oavsett vilka knipor hon hamnar i, eller hur?

Jag vill inte säga att jag inte haft tvivel. Att jag inte känt apati. Att jag inte velat slå näven i ditt ansikte... Jag har velat det så förbannat hårt att jag tror att jag aldrig velat någonting mer.

Men jag känner oss väl nog för att veta att det är det enda rätta att vi ska ha ett 'oss' kvar. Vet att vi måste hitta hem.

Tomheten

Det är väl som det ska vara. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå igenom alla stadier av sorg. Jag hade hoppats att förra gången skulle vara den sista på länge. Men nej. Livet vill annorlunda.

Förnekelse, Ilska, Köpslående, Depression, Accepterande. Som ett rinnande vatten. Fast i orkanhastighet. Definitivt fast i depression.

För de flesta ser världen ut som igår. Jag har inte den lyxen. Texten till Kents Klåparen har fått en helt ny innebörd.

Tilltagande migrän. Tillfälligt slut på tårar. Magen i knutar. Ångest. Ett avslutat kapitel.

Och någonstans lättnad. Och tomheten.


Let those who are in favour with their stars 
Of public honour and proud titles boast, 
Whilst I, whom fortune of such triumph bars, 
Unlook'd for joy in that I honour most. 
Great princes' favourites their fair leaves spread 
But as the marigold at the sun's eye, 
And in themselves their pride lies buried,
For at a frown they in their glory die. 
The painful warrior famoused for fight, 
After a thousand victories once foil'd, 
Is from the book of honour razed quite, 
And all the rest forgot for which he toil'd:
   Then happy I, that love and am beloved 
   Where I may not remove nor be removed.

Repeat

Hänsyn

Jag vet inte var jag ska börja reda ut det här. Mina händer skakar och magen är inte ett tomt hål, den är ett svart moln av ångest som suger i sig all energi jag kan uppbåda.

Hemma. Sitter i soffan och stirrar framför mig, kroppen utmattad av den konstant spyfärdiga känslan som ibland eskalerar och kräver plats. Kan inte resa mig, kan inte andas. Det enda jag har är tårar.

Kommer på mig själv med att försöka hitta ett äkta ögonblick. Ett enda äkta ögonblick som inte är förpestat av lögner. Jag vill hitta en enda sekund som inte förfulats av något sen sex år tillbaka. Varje gång misslyckas jag.

Kommer på mig själv med att prata ut i luften. Sårade ord blandas med ångestfyllda rop.

Jag har blivit bedragen förr, men aldrig förr känt mig så förråd.
Jag har fått lögner serverade för, men aldrig svalt dem så lätt.
Jag har litat på dig förr, men hur kan det vara rätt att det alltid slutar med att jag gråter?



Det finns ingen musik längre. Jag tror att någonting i mig har dött.

Tyst

Det är så ofantligt tyst. Som att allt i universum stannat av och det är bara jag.

Känslan av nött, lent, gammalt trä under fingerspetsarna. Vad har du sett, vad har du hört?

Har femtio år av tysta nätter slitit dig till det du är nu? Det är så tyst. Mitt hjärta har slutat slå. Är det därför det är så tyst?

Att jag skakar av kylan och inte kan förmå mig att gå hem till värmen. Tystnaden lamslår mig. Är det såhär alla sagor slutar? Efter att sluttexterna rullat och alla börjar gå hem. Kvar är bara tystnaden och känslan av att något lämnades osagt.

Kanske är det tystnaden som talar, som säger allt?

När empaten går hem och lämnar känslorna kvar på den kalla, lena slitna bänken. En tyst lekplats i början på oktober.

Jag vet inte vem du flyr från. Mig eller dig.

Men det är talande tyst.

Jag saknar min bästis

Han är på resande fot och det är klart det är typiskt. Jag har precis börjat vänja mig vid att kunna berätta om min dag, skicka dumma skämt och ventilera mina allt igenom vansinniga tankar med honom så åker han iväg.

Men frukta ej, kära ni. Väntan som varat så länge lider nu mot sitt slut. Ikväll är han hemma igen.

Jag längtar!! <3

Kärlek, kärlek, kärlek

Kärlek på ett bra sätt idag.

Kan jag vara något annat än glad? Om vi sätter alla skitsaker åt sidan en stund. Ja, okej, så ditt jobb suger? Det är 8 timmar av 24, skit i det! Ja, okej, så du borde träna mer för magen är för rund? Fuck that shit.

Titta på lite mer essentiella saker i livet då?

Visst är det en väldig massa lycka där? Det kan vara en underbart fräknig vän som precis kläckt fram världens vackraste lilla flickebarn. Det kan vara det faktum att en sval vind smekte min kind på vägen hem från frisören och det ändå, med facit i hand, kändes rätt okej med hösten, för jag har hälsan att orka med i år.

Men största lyckan är den som är close to home. Jag har världens potentiellt finaste människa, världens bästa vän, världens skönaste person i mitt liv igen. Hur kan jag ens börja förklara hur surrealistiskt det känns. Nyhetens behag kommer aldrig att lägga sig.

Jag skrattar så jag tjuter och snyftar som ett litet barn när jag är med dig. Jag har ingen jag kan berätta allt i hela världen för på samma sätt som jag gör med dig. När du är nära gör du mig vansinnig och när du är långt bort så längtar jag efter dig. Du är så lik mig att det är som att tala med mig själv ibland.

Mitt hjärta är inte helt utan dig, mitt liv är inte lika roligt.

Skynda dig tillbaka från värmen, skynda dig hit och låt tiden vi får tillsammans utklassa ALLT så till den milda grad att du måste flytta tillbaka till din familj här uppe. Vi saknar dig.

A cunning plan.

Jag har en plan. En briljant, fantastisk, grym plan som kanske till och med kommer kunna få att gå i lås.

Jag känner mig som där innan jul när jag köpt alla presenter och är så uppspelt att jag bara vill att alla ska öppna sina presenter NUNUNU även om det bara är november och en halv evighet kvar till julafton.

Jag önskar jag kände så varje morgon när jag vaknade. Förväntansfull på vad dagen ska föra med sig. Glad och tillfreds och sprallig. Istället så lever jag för helgerna igen. Och det har inte längre med sjukdom att göra, det har inte med hösten att göra (well, inte så mycket som man kan tro). Det har att göra med mitt liv, min situation och livsval som ligger och vrider sig under min fot. Frågan är vad jag tänker besluta och vad det får för följder för mig.

Men jag tänker bara se möjligheter. Framtiden är ju där, precis framför nosen. Det gäller bara att ge sig själv en omskakning, umgås med de man älskar och få lite perspektiv.

Nu jävlar.

En liten fågel som viskar...

Jag blir så glad. För en evighet sedan hittade man en liten 16-årig sparv som sjöng covers på youtube.

Sedan tar det lite tid och så dyker han upp på Spotify. Förstå vilken livsresa han kommer ha. Omvälvande känslor kan jag identifiera mig med iallafall. Mer än någonsin.

Det stormar inatt

Det kan gömma sig så mycket i en människokropp. Känslostormar som värker sig igenom dig från topp till tå. "Som en storm i ett vattenglas" var det någon som sa någon gång. Jag undrar om den personen visste vad det skulle betyda efter ikväll.

Jag har fått tillbaka min bästa vän. Och vet du, han saknade mig med.

Ingen skuld. Ingen prestige. Inga kryptiska meddelanden på en blogg. Det är kanske första gången vi är ärliga med varandra på riktigt?

Jag hjärtar dig. Du är världens vackraste person. Kanske den starkaste jag vet, och därmed som du alltid varit - min raka motsats.

Du har en ny sång nu. Billie Joe får vila i frid ett tag.

Det gör ont att älska.

Alla olika sorters kärlek är analyserad, komprimerad, avdödad, förhärligad och generaliserad av låtskrivare hela jorden runt. Man kan ju tro eller tycka att kärleken, den första vi kanske tänker på, är svår. Den sortens kärlek du bara känner för en man eller kvinna som du nu, sen eller förr trodde du skulle dela livet med. Du tror den kärleken kan vara svår. Du ska hitta någon att älska, den ska älska dig tillbaka och ni ska enas om sak efter sak efter sak under en livstid.

Den kärleken är inte svår. Det finns andra kärlekar som äter upp dig inifrån. Som fräter på allt gott. Även om du inte vill något hellre än att rädda den.

Jag orkar knappt ta i tankarna på dig längre. Det är som att det spetälska i dig smittar via tankeöverföring. Det är så mycket brist på självinsikt. Det är sån brist på respekt. Det enda det flödar av är hänsynslöshet, självömkan och ångest, ångest, ångest som du vägrar ta i med tång.

Jag har älskat dig för evigt. Ändå ligger skulden på mig för en sits du satt dig i själv? Nej. Jag accepterar inte det. Jag har älskat dig för evigt och det enda jag ville ha var en utsträckt hand tillbaka. Du spottade i den. Så nu lever du ditt nya liv. Ditt lånade liv. Och jag kommer på mig själv med att inte ens bry mig om huruvida du är lycklig.


Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Vi har dansat. Nu talar vi.

Jag ska sova. Jag somnar med Melissa Horn i öronen. Hon drar mig fram och tillbaka mellan eufori och panik. Självinsikt och verklighetsflykt. Hon vinner mig gång på gång med sin kärlek till språket, sitt sätt att ge ord till det jag känner.

Essensen av det som gör oss till människor, det som skiljer människan från djuren är våra ord. Vem av oss kontrollerar till fullo det som gör oss till människor? Kan vi inte bara erkänna att vi bara är djur ibland. Vi har instinkter som gör att vi dödar för våra barn. Passionsbrott är regel snarare än undantag. Låtsas inte att du aldrig känt lusten till hämnd krama om ditt hjärta så hårt att det slagit dubbla slag. 

Ibland är vi försvarslösa mot våra känslor. Ibland tar vi greppet och säger: såhär är det nu. Det får bära eller brista. Men följer vi det utstakade spåret, så kommer det gå bra. Vi ska inte bli otrygga, rastlösa, missnöjda eller oförutsägbara. För även om vi bara är människor så kan vi iallafall använda orden för att säga vad vi tycker om varandra.


 


 En evighet.