<3

En plan för oss

There was a time,
I met a girl of a different kind.
We ruled the world,
Thought I’d never lose her out of sight.
We were so young,
I think of her now and then.
I still hear the songs,
reminding me of a friend.


Up on the hill across the blue lake,
thats where I had my first heart break.
I still remember how it all changed.

Feeling utterly busted up.

Fuck you. Fuck you very much. All that you are, all that you do. That you fucking breathe.

Du sover

Jag tänker inte väcka dig nu. MEN...

Tack för att du får mig att skratta högt med dig varje dag. - Jag inser ofta hur mycket jag har saknat det.

Tack för att du får mig att tänka efter. - Det är en lyx jag inte alltid unnar mig själv.

Tack för att jag får sakna er. - Det betyder att ni är kvar i mitt liv.

Tillvaron vore grå utan er.

Du har dött

Från att ha känt ingenting så sörjer jag på en ny nivå. Jag är inte arg. Jag är inte besviken.

Du är död.

Jag sörjer dig, för du är död.

Ditt lånade liv är din verklighet. De säger att du är lycklig, och jag kommer på mig själv med att undra; kan man vara lyckligt död?

Jag hoppas det. Jag hoppas du är lycklig, men du finns inte mer. Det är en makaber känsla.

Flashbacks

Det rör mig

Somrarna, vad hände med dom somrarna?
När du och jag var kungarna av ingenting från ingenstans.
Nu faller snön och mörkret är en mördare
som kväver varje kreativ tanke som vi någonsin tänkt.
Men du och jag, vi dansar än, ett krig, ett spel, en lek, ett skämt.
Vi kunde aldrig enas ens om musiken.

Det fanns inget som kunde röra oss.
Och du vet att jag var lika rädd som du.
Det fanns så mycket att se så jag släppte taget om din hand och du försvann.
Du vet att jag var lika rädd som du.

En del vänner kommer tillbaka.
Men det är alltid dom som försvann som
får oss att ligga vakna
trots att vi glömt bort deras namn.

Andas in och andas ut, orkar jag så orkar du.

Det fanns inget som kunde röra oss.
Inget som kunde röra oss.



Text: Joakim Berg

Lite hjälplös men ändå inte.

Det är svårt att förklara känslan av hjälplöshet för någon som aldrig känt sig hjälplös. Det är svår att förklara för en egoist hur det känns att vara villig att undertrycka alla sina egna behov för att någon annan är viktigare än du själv.

Jag känner mig så förbannat hjälplös ibland, när mitt jobb är att finnas där för min bästa vän och jag inte kan det.

Det smärtar att veta att jag inte kunde vara där när jag kanske som mest hade behövts. På grund av många orsaker men faktiskt mest på grund av rena idiotier.

Jag försöker vara där nu, när jag kan. Så gott jag kan. När jag får. Jag önskar jag kunde mota bort allt och alla som någonsin gör dig, eller er, ont.

Ni är mina hjärtan.

Jag vet faktiskt inte

Vad jag ska göra när någon fattas mig hela tiden. Det är annorlunda än han som försvann den första höstdagen, han som aldrig finns igen. Annorlunda än hon som försvann med ett skrik och bara efterlämnade brända märken och sedan sorg.

När du fattas mig är det som att tankarna jag tänker inte är hela. Det är först sedan, när du dyker upp, som jag vet varför.

Det finns säkert en vettig förklaring, som har med kristaller i hjärnan och radiovågor att göra. Eller fan vet.

Vi har två helt osammanhängande ord för det.

Lego. Magi.

Dont't try to fix me...