En helg.

Det har varit en bra helg. Man kan njuta av många olika saker i livet, men att på en solig dag få slå armarna om någon man saknat livet ur sig efter...

Det är inte mycket som slår det.


Jag har saknat dig förbannat mycket, och den här nya, uppdaterade Du 2.0 är så imponerande att jag inte vet vart jag ska börja. Du har släppt in mig att betrakta din själ på ett helt annat sätt.

Det är bara vi som kan ta oss från extrem till extrem på det här viset. Likt fågel Fenix reser vi oss ur askan - ingen kan stoppa oss då.

Lego, klister, evigheten, staden.

...och hamburgare. Tack för att du är du.

Regn ute... Sol i sinne.

Regnet öser ner ikväll, på ett sätt som saknar motstycke.

Ändå är det...
                      ...som att jag andas lättare.

Skrattar högre.

Fnittrar fjantigare.

Tänker djupare.

Drömmer mer levande.

Längtar hårdare.

Saknar mer.







6 dagar.

Vad gjorde jag utan?

Swingin'

Okej, så det här är okaraktäristiskt för mig nu för tiden, men I'm really kind of having a good day efter mycket depp och drama, så jag tänker ta en nacksving på Aftonbladet.

Jag vet, jag vet... man får inte gnälla på Aftonbladet, utan bara "skylla sig själv om man går in på skitsidan" men kom igen nu. Om ingen var kritisk mot nyhetsrapporteringen (ja, jag använder ordet "nyhet" lite löst här) i det här landet så skulle ju Mussolini ansökt om uppehållstillstånd här i brådaste rappet.

Jag besökte alltså sidan på egen risk för att göra lite efterforskningar på vilka rubriker som bäst symboliserar det viktigaste i svenskarnas liv idag.

1. "Varuhuset – så gick det sedan" Ja, givetvis är detta spännande stycke en PLUS-artikel. Vem vill inte betala 29 kr/månaden för att läsa vad gamla nergångna skådespelare från 80-talet gör nu för tiden? Jag kan bara låta spänningen råda och gissa. Jag tjänar för dåligt för att köpa PLUS-paketet.

2. "Kicki Danielsson inför rätten igen" Men Kicki har varken snattat falukorv eller onanerat med den på öppen gata, nej Kicki har åkt dit för misstänkt narkotikasmuggling. Men Kicki oroar sig inte, hon har redan listat ut sammansvärjningen mot henne. Hon kontrar nämligen med "Det är för att jag är känd och kvinna". Eller ja, vi tror att hon sa så iallafall. Det är ju Aftonbladet som citerat henne så så vitt vi vet kan Kicki lika gärna egentligen vara en känd man.

3. "Katie Holmes liv var en lögn" NO SHIT, Aftonbladet! Ung kvinna, gift med äldre, förmögen man som är scientolog. Syntax error. Tydligen, rapporterar någon till någon, vars rapport Aftonbladet skriver om och säljer som sin egen, att förhållandet var på upphällningen sex månader innan skilsmässan från Tom Cruise. REALLY? Jag kan meddela att deras förhållande var på upphällningen innan hans PR-byrå ringde hennes och frågade om de hade några kvinnor i barnafödande ålder som behövde ett uppsving i karriären och kunde tänka sig att hyra ut sin livmoder för obegränsade spaltmeter i världens skvallerblaskor.

Jag känner att jag börjar dra iväg här, men oroa sig inte kära du, jag ska avrunda här nämligen. En sista FANTASTISK rubrik bara...

4. "Han blir avtänd - av mina orgasmer"...Wow.

.......Bitch, your dude is gay.

Det sura äpplet

Visst suger det att bita i det?

Skillnaden mellan dig och mig, du tragiska lilla ursäkt till människa, är att även när jag är svart av ilska, gul av sorg eller blå av ensamhet, så känner jag igen en bra sak när jag har den framför mig. Du, å andra sidan, saknar inte kexet förrän det inte är inom räckhåll mer.

DIN. JÄVLA. FÖRLUST.

Det har varit en resa den här veckan. Likt Alice i Underlandet har jag krympt, växt, blivit rädd, blivit arg, blivit förvirrad. Slagits ner och rest mig igen. Förlorat kontrollen - men återtagit den.

Någonstans i röran togs beslutet att den enda rätta vägen att gå var hjärtats väg. Att lita på den opålitliga, att bygga upp det som fanns förut. Och även om Alice i Underlandet kan kännas som en dryg timmes syratripp så hittar hon hem, oavsett hur hon motarbetas, och oavsett vilka knipor hon hamnar i, eller hur?

Jag vill inte säga att jag inte haft tvivel. Att jag inte känt apati. Att jag inte velat slå näven i ditt ansikte... Jag har velat det så förbannat hårt att jag tror att jag aldrig velat någonting mer.

Men jag känner oss väl nog för att veta att det är det enda rätta att vi ska ha ett 'oss' kvar. Vet att vi måste hitta hem.

Tomheten

Det är väl som det ska vara. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå igenom alla stadier av sorg. Jag hade hoppats att förra gången skulle vara den sista på länge. Men nej. Livet vill annorlunda.

Förnekelse, Ilska, Köpslående, Depression, Accepterande. Som ett rinnande vatten. Fast i orkanhastighet. Definitivt fast i depression.

För de flesta ser världen ut som igår. Jag har inte den lyxen. Texten till Kents Klåparen har fått en helt ny innebörd.

Tilltagande migrän. Tillfälligt slut på tårar. Magen i knutar. Ångest. Ett avslutat kapitel.

Och någonstans lättnad. Och tomheten.


Let those who are in favour with their stars 
Of public honour and proud titles boast, 
Whilst I, whom fortune of such triumph bars, 
Unlook'd for joy in that I honour most. 
Great princes' favourites their fair leaves spread 
But as the marigold at the sun's eye, 
And in themselves their pride lies buried,
For at a frown they in their glory die. 
The painful warrior famoused for fight, 
After a thousand victories once foil'd, 
Is from the book of honour razed quite, 
And all the rest forgot for which he toil'd:
   Then happy I, that love and am beloved 
   Where I may not remove nor be removed.

Repeat

Hänsyn

Jag vet inte var jag ska börja reda ut det här. Mina händer skakar och magen är inte ett tomt hål, den är ett svart moln av ångest som suger i sig all energi jag kan uppbåda.

Hemma. Sitter i soffan och stirrar framför mig, kroppen utmattad av den konstant spyfärdiga känslan som ibland eskalerar och kräver plats. Kan inte resa mig, kan inte andas. Det enda jag har är tårar.

Kommer på mig själv med att försöka hitta ett äkta ögonblick. Ett enda äkta ögonblick som inte är förpestat av lögner. Jag vill hitta en enda sekund som inte förfulats av något sen sex år tillbaka. Varje gång misslyckas jag.

Kommer på mig själv med att prata ut i luften. Sårade ord blandas med ångestfyllda rop.

Jag har blivit bedragen förr, men aldrig förr känt mig så förråd.
Jag har fått lögner serverade för, men aldrig svalt dem så lätt.
Jag har litat på dig förr, men hur kan det vara rätt att det alltid slutar med att jag gråter?



Det finns ingen musik längre. Jag tror att någonting i mig har dött.

Tyst

Det är så ofantligt tyst. Som att allt i universum stannat av och det är bara jag.

Känslan av nött, lent, gammalt trä under fingerspetsarna. Vad har du sett, vad har du hört?

Har femtio år av tysta nätter slitit dig till det du är nu? Det är så tyst. Mitt hjärta har slutat slå. Är det därför det är så tyst?

Att jag skakar av kylan och inte kan förmå mig att gå hem till värmen. Tystnaden lamslår mig. Är det såhär alla sagor slutar? Efter att sluttexterna rullat och alla börjar gå hem. Kvar är bara tystnaden och känslan av att något lämnades osagt.

Kanske är det tystnaden som talar, som säger allt?

När empaten går hem och lämnar känslorna kvar på den kalla, lena slitna bänken. En tyst lekplats i början på oktober.

Jag vet inte vem du flyr från. Mig eller dig.

Men det är talande tyst.