Hänsyn

Jag vet inte var jag ska börja reda ut det här. Mina händer skakar och magen är inte ett tomt hål, den är ett svart moln av ångest som suger i sig all energi jag kan uppbåda.

Hemma. Sitter i soffan och stirrar framför mig, kroppen utmattad av den konstant spyfärdiga känslan som ibland eskalerar och kräver plats. Kan inte resa mig, kan inte andas. Det enda jag har är tårar.

Kommer på mig själv med att försöka hitta ett äkta ögonblick. Ett enda äkta ögonblick som inte är förpestat av lögner. Jag vill hitta en enda sekund som inte förfulats av något sen sex år tillbaka. Varje gång misslyckas jag.

Kommer på mig själv med att prata ut i luften. Sårade ord blandas med ångestfyllda rop.

Jag har blivit bedragen förr, men aldrig förr känt mig så förråd.
Jag har fått lögner serverade för, men aldrig svalt dem så lätt.
Jag har litat på dig förr, men hur kan det vara rätt att det alltid slutar med att jag gråter?



Det finns ingen musik längre. Jag tror att någonting i mig har dött.