Usch.

När personen man alltid saknar för att han är så långt bort...

 ...helt plötsligt uppenbarar sig framför dig trots att han var femtio mil bort ett dygn tidigare...

 ...och man får krama på honom...

 ...och sedan stilla stå och se honom gå igen...




 ...då brister hjärtat lite.

Dagens känsla...

...är lycklig.

Idag är en sån dag där vi väljer vårt humör. Alla motgångar får ursäkta, men stick!

Bräcklighet

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Eller hur jag ska säga det. Eller om jag får säga det. Dagen började som nästan vilken dag som helst. Den avslutas med en miljon tankar, tankar utan hem. Jag vet inte vad jag ska göra av dem. Ser på insidan av ögonlocken hur filmen spelas upp, filmen där jag långsamt öppnar kraniet och, likt en magiker med sina sidenscarves i jackärmen, drar ut alla trötta, förvirrade, sörjande tankar ur huvudet. Men jag har ingen möjlighet att göra det. Jag är fast i karusellen. Vänner som är stressade, ledsna, påverkade, upprörda, förvirrade. Och urladdningen som sker på mig. Jag som är inventariet.

Just nu är jag ensam i mitt huvud, instängd med tankarna.

Jag vill sova drömlös sömn i tre år. Väck mig sedan långsamt genom att lägga din andedräkt över mig i en viskning. Viska mitt namn. När jag inte längre är bräcklig, när jag inte längre är trött, älska mig.

Me.

She.

William säger smarta saker:

"The course of true love never did run smooth"

"If music be the food of love, play on"

"I love you more than words can wield the matter, Dearer than eyesight, space and liberty"

Den oändliga historien

RANT START:  (Säg inte att jag inte varnade dig.)

Alla har vi problem i vår vardag. Vissa är stora, andra är små, men gemensamt har de att det är drygt och tyngande att leva med dem varje dag. Well, många håller säkerligen inte med mig när jag säger att MITT största problem, min everyday beef är Stockholms lokaltrafik. (Sanningen är att det finns förmodligen en signifikant mängd personer som skulle säga att SL är mitt MINSTA problem, faktiskt.)

Hatet mot SL grundar sig långt tillbaka, till en tid då jag var fullständigt beroende av en buss på landet som gick två gånger om dagen på söndagar. Så långt ut från staden sträcker sig SLs makt. Avskyn späddes på under åren då 55 minuter på pendeltåget var min enda möjlighet att ta mig in till centrala huvudstaden. Pendeltåget som aldrig någonsin gick som det skulle.

Nu sitter jag i en sits där jag för nätta 800 svenska jävla kronor har det stora nöjet att varje dag åka tunnelbana. Och innan något geni där ute informerar mig om att jag kan välja andra transportmedel - håll käften för fan. Det finns inga alternativ. Jag äger en bil. Det finns inte pengar till att ha två bilar. Han jag kallar maken har 1,5 timmar till jobbet med lokaltrafiken - tio minuter om han kör själv. Jag har en halvtimma med lokaltrafiken, ja de dagar den kanske ungefär följer tidtabellen. Dessutom, precis tvärtemot vad du tror, så tjänar normala människor inte en massa pengar i lön enkom för att de jobbar i Stockholm. Jag har bara tre miljoner mer i bolån än vad du har. Yey me.

Any who, jag är mer eller mindre tvingad att åka lokaltrafiken minst två gånger per dag, men den senaste riktiga vidriga plågan är inte ens SL själva utan att varje morgon på tuben är som en förbannad omgång "who's who of human crap?"!

När jag lugnt och fint sitter på min plats vid fönstret så kliver nämligen Den Manliga Mannen™ in i vagnen. Han spejar runt sig och kommer fram till att sätet bredvid mitt, det är nog det bekvämaste att sitta på. Now, för er som inte känner till Den Manliga Mannen™ så är han en människa som antingen älskar sig själv eller hatar sig själv. Ironiskt nog kan de två motsatserna vara vilseledande lika. Den här versionen av Den Manliga Mannen™  var inte någon sådan där enorm ryssfemma-kille, utan en mer salt pinne-gubbe. 45-50-årsåldern. Ser ut att blåsa omkull när det är kuling ute... ni vet typen. MEN han är en Manlig Man, make no mistake om det faktumet.

Så han har tagit sikte på platsen bredvid mig och när han sätter sig ner så känner jag genast hur han mosar mig längst sidan av kroppen och på ett inte helt bekvämt sätt trycker upp mig mot fönstret. För trots sin tunna fysik så är han en Manlig Man, och Manliga Män tar plats, god damnit!!! Så han blåser upp sin lövtunna överkropp, trycker ut armbågarna ordentligt och bestämmer att eftersom han har kuk så är han i sin fulla rätt att ta upp 1,5 säten på tunnelbanan trots att han, längre fram när han leker kurragömma med sina barnbarn, kan gömma sig bakom en lyktstolpe.

För att inte se oproportionerlig ut så adderar han givetvis att sära på knäna så hans skrev helt plötsligt har ett vingspann på 120 cm eller nåt. (Det är tydligen 1,2 meter för alla er med problem att konvertera mått.) Det betyder att mitt feta arsle plötsligt ska rymmas på 20 cm eller så, and we aaaaall know att det inte kommer ske. Så, jag ifrågasätter med en fysisk kontring den Den Manliga Mannen™'s krav på utrymme och hugger honom i midjan med min armbåge och tänker "Take a fucking hint, bitch. Det är onsdag and I ain't vaken enough for din shit."

Needless to say så funkar det inte, utan Den Manliga Mannen™  beslutar sig för en motattack och halar upp en morgontidning ur fickan. SOM HAN MÅSTE LÄSA I MITT KNÄ. Och sen då, sen då? Jo, precis när jag tror att Herr Intelligens-inkontinens liksom fyllt skitmuggen för en dag så NYSER det aset. Och inte bara nyser, han nyser över mig, på mig, över-jävla-allt nyser han och när jag (hej, övertro på människosläktet) tror att damen mittemot ska säga åt honom att "HEY DUDE! MAN NYSER INTE PÅ FOLK SÅDÄR" så öppnar kärringjäveln käften och HOSTAR PÅ MIG. Och inte bara hostar, nooo, hon hostar över mig, på mig, över-jävla-allt hostar hon. Och jag har bara ett val. Som den morgontrötta människa jag är, och med en viss rädsla över att rättssystemet inte skulle förstå att det är fullt berättigat att mörda folk av anledningen att de hostar eller nyser på en... Så suckar jag. Gömmer mig i min halsduk. Och tänker "En dag ska jag bli ekonomiskt oberoende. En jävla dag. Och då tänker jag åka helikopter överallt. En helikopter med plats för EN person."

RANT END.




Läste du hela vägen är jag imponerad eller tycker du är lite tragisk som inte har något bättre för dig. jag är ledsen, men det är sanningen. I tells the truth.

I've got 99 problems...

...being a bitch ain't one?

Jag har många problem. Små, stora, jättestora... You name it, I got it.

Men mitt till vardags största problem är att jag lider stor brist på impulskontroll. Och när jag säger "stor" så menar jag massiv, enorm. TOTAL brist på impulskontroll. Och jag menar av den orala sorten. Inte så att jag går omkring och randomly delar ut spontana avsugningar, missförstå mig rätt. Det är väl egentligen VERBAL impulskontroll det är dåligt med, men att jag skriver ORALA istället bekräftar bara hur verkligt mitt "problem" är. Effektsökeri. Jag hade kunnat använda ordet verbal på en gång, eller hur? Men det blev roligare att jag började ranta om avsugningar mitt upp i allt också, no?

Det är som att mini-mini-evil me som sitter på axeln kollektivt vill bestraffa alla som är dumma nog att omge sig med mig. "Genera dem" skriker hon genom tinnitusen. "Vi vill se rodnande kinder och skamsna blickar i backen!"

Och jag - som också har "will to please" som en brukshund - jag bara kör på. Och hoppas att de människor jag gillar mest inte blir bortskrämda. Oftast heter det att jag är "rolig", vad det nu ska betyda.

Bara det håller er tätt intill, nära, att jag roar er. Så är jag nöjd. Vad vore tourettes utan en publik? Kanske jobbig, kanske som en bal på slottet?

Then again. Så länge jag skrattar åt mina egna skämt så har jag kanske övertolkat hela mitt eget beteende? Kanske är jag bara fucking funny? Kanske ska ni vara tacksamma att ni får vara i min innersta cirkel? Vem vet?

Love you.

En helg.

Det har varit en bra helg. Man kan njuta av många olika saker i livet, men att på en solig dag få slå armarna om någon man saknat livet ur sig efter...

Det är inte mycket som slår det.


Jag har saknat dig förbannat mycket, och den här nya, uppdaterade Du 2.0 är så imponerande att jag inte vet vart jag ska börja. Du har släppt in mig att betrakta din själ på ett helt annat sätt.

Det är bara vi som kan ta oss från extrem till extrem på det här viset. Likt fågel Fenix reser vi oss ur askan - ingen kan stoppa oss då.

Lego, klister, evigheten, staden.

...och hamburgare. Tack för att du är du.

Regn ute... Sol i sinne.

Regnet öser ner ikväll, på ett sätt som saknar motstycke.

Ändå är det...
                      ...som att jag andas lättare.

Skrattar högre.

Fnittrar fjantigare.

Tänker djupare.

Drömmer mer levande.

Längtar hårdare.

Saknar mer.







6 dagar.

Vad gjorde jag utan?

Swingin'

Okej, så det här är okaraktäristiskt för mig nu för tiden, men I'm really kind of having a good day efter mycket depp och drama, så jag tänker ta en nacksving på Aftonbladet.

Jag vet, jag vet... man får inte gnälla på Aftonbladet, utan bara "skylla sig själv om man går in på skitsidan" men kom igen nu. Om ingen var kritisk mot nyhetsrapporteringen (ja, jag använder ordet "nyhet" lite löst här) i det här landet så skulle ju Mussolini ansökt om uppehållstillstånd här i brådaste rappet.

Jag besökte alltså sidan på egen risk för att göra lite efterforskningar på vilka rubriker som bäst symboliserar det viktigaste i svenskarnas liv idag.

1. "Varuhuset – så gick det sedan" Ja, givetvis är detta spännande stycke en PLUS-artikel. Vem vill inte betala 29 kr/månaden för att läsa vad gamla nergångna skådespelare från 80-talet gör nu för tiden? Jag kan bara låta spänningen råda och gissa. Jag tjänar för dåligt för att köpa PLUS-paketet.

2. "Kicki Danielsson inför rätten igen" Men Kicki har varken snattat falukorv eller onanerat med den på öppen gata, nej Kicki har åkt dit för misstänkt narkotikasmuggling. Men Kicki oroar sig inte, hon har redan listat ut sammansvärjningen mot henne. Hon kontrar nämligen med "Det är för att jag är känd och kvinna". Eller ja, vi tror att hon sa så iallafall. Det är ju Aftonbladet som citerat henne så så vitt vi vet kan Kicki lika gärna egentligen vara en känd man.

3. "Katie Holmes liv var en lögn" NO SHIT, Aftonbladet! Ung kvinna, gift med äldre, förmögen man som är scientolog. Syntax error. Tydligen, rapporterar någon till någon, vars rapport Aftonbladet skriver om och säljer som sin egen, att förhållandet var på upphällningen sex månader innan skilsmässan från Tom Cruise. REALLY? Jag kan meddela att deras förhållande var på upphällningen innan hans PR-byrå ringde hennes och frågade om de hade några kvinnor i barnafödande ålder som behövde ett uppsving i karriären och kunde tänka sig att hyra ut sin livmoder för obegränsade spaltmeter i världens skvallerblaskor.

Jag känner att jag börjar dra iväg här, men oroa sig inte kära du, jag ska avrunda här nämligen. En sista FANTASTISK rubrik bara...

4. "Han blir avtänd - av mina orgasmer"...Wow.

.......Bitch, your dude is gay.

Det sura äpplet

Visst suger det att bita i det?

Skillnaden mellan dig och mig, du tragiska lilla ursäkt till människa, är att även när jag är svart av ilska, gul av sorg eller blå av ensamhet, så känner jag igen en bra sak när jag har den framför mig. Du, å andra sidan, saknar inte kexet förrän det inte är inom räckhåll mer.

DIN. JÄVLA. FÖRLUST.

Det har varit en resa den här veckan. Likt Alice i Underlandet har jag krympt, växt, blivit rädd, blivit arg, blivit förvirrad. Slagits ner och rest mig igen. Förlorat kontrollen - men återtagit den.

Någonstans i röran togs beslutet att den enda rätta vägen att gå var hjärtats väg. Att lita på den opålitliga, att bygga upp det som fanns förut. Och även om Alice i Underlandet kan kännas som en dryg timmes syratripp så hittar hon hem, oavsett hur hon motarbetas, och oavsett vilka knipor hon hamnar i, eller hur?

Jag vill inte säga att jag inte haft tvivel. Att jag inte känt apati. Att jag inte velat slå näven i ditt ansikte... Jag har velat det så förbannat hårt att jag tror att jag aldrig velat någonting mer.

Men jag känner oss väl nog för att veta att det är det enda rätta att vi ska ha ett 'oss' kvar. Vet att vi måste hitta hem.

Tomheten

Det är väl som det ska vara. Jag vet inte hur många gånger jag har fått gå igenom alla stadier av sorg. Jag hade hoppats att förra gången skulle vara den sista på länge. Men nej. Livet vill annorlunda.

Förnekelse, Ilska, Köpslående, Depression, Accepterande. Som ett rinnande vatten. Fast i orkanhastighet. Definitivt fast i depression.

För de flesta ser världen ut som igår. Jag har inte den lyxen. Texten till Kents Klåparen har fått en helt ny innebörd.

Tilltagande migrän. Tillfälligt slut på tårar. Magen i knutar. Ångest. Ett avslutat kapitel.

Och någonstans lättnad. Och tomheten.


Let those who are in favour with their stars 
Of public honour and proud titles boast, 
Whilst I, whom fortune of such triumph bars, 
Unlook'd for joy in that I honour most. 
Great princes' favourites their fair leaves spread 
But as the marigold at the sun's eye, 
And in themselves their pride lies buried,
For at a frown they in their glory die. 
The painful warrior famoused for fight, 
After a thousand victories once foil'd, 
Is from the book of honour razed quite, 
And all the rest forgot for which he toil'd:
   Then happy I, that love and am beloved 
   Where I may not remove nor be removed.

Repeat

Hänsyn

Jag vet inte var jag ska börja reda ut det här. Mina händer skakar och magen är inte ett tomt hål, den är ett svart moln av ångest som suger i sig all energi jag kan uppbåda.

Hemma. Sitter i soffan och stirrar framför mig, kroppen utmattad av den konstant spyfärdiga känslan som ibland eskalerar och kräver plats. Kan inte resa mig, kan inte andas. Det enda jag har är tårar.

Kommer på mig själv med att försöka hitta ett äkta ögonblick. Ett enda äkta ögonblick som inte är förpestat av lögner. Jag vill hitta en enda sekund som inte förfulats av något sen sex år tillbaka. Varje gång misslyckas jag.

Kommer på mig själv med att prata ut i luften. Sårade ord blandas med ångestfyllda rop.

Jag har blivit bedragen förr, men aldrig förr känt mig så förråd.
Jag har fått lögner serverade för, men aldrig svalt dem så lätt.
Jag har litat på dig förr, men hur kan det vara rätt att det alltid slutar med att jag gråter?



Det finns ingen musik längre. Jag tror att någonting i mig har dött.

Tyst

Det är så ofantligt tyst. Som att allt i universum stannat av och det är bara jag.

Känslan av nött, lent, gammalt trä under fingerspetsarna. Vad har du sett, vad har du hört?

Har femtio år av tysta nätter slitit dig till det du är nu? Det är så tyst. Mitt hjärta har slutat slå. Är det därför det är så tyst?

Att jag skakar av kylan och inte kan förmå mig att gå hem till värmen. Tystnaden lamslår mig. Är det såhär alla sagor slutar? Efter att sluttexterna rullat och alla börjar gå hem. Kvar är bara tystnaden och känslan av att något lämnades osagt.

Kanske är det tystnaden som talar, som säger allt?

När empaten går hem och lämnar känslorna kvar på den kalla, lena slitna bänken. En tyst lekplats i början på oktober.

Jag vet inte vem du flyr från. Mig eller dig.

Men det är talande tyst.

Jag saknar min bästis

Han är på resande fot och det är klart det är typiskt. Jag har precis börjat vänja mig vid att kunna berätta om min dag, skicka dumma skämt och ventilera mina allt igenom vansinniga tankar med honom så åker han iväg.

Men frukta ej, kära ni. Väntan som varat så länge lider nu mot sitt slut. Ikväll är han hemma igen.

Jag längtar!! <3

Kärlek, kärlek, kärlek

Kärlek på ett bra sätt idag.

Kan jag vara något annat än glad? Om vi sätter alla skitsaker åt sidan en stund. Ja, okej, så ditt jobb suger? Det är 8 timmar av 24, skit i det! Ja, okej, så du borde träna mer för magen är för rund? Fuck that shit.

Titta på lite mer essentiella saker i livet då?

Visst är det en väldig massa lycka där? Det kan vara en underbart fräknig vän som precis kläckt fram världens vackraste lilla flickebarn. Det kan vara det faktum att en sval vind smekte min kind på vägen hem från frisören och det ändå, med facit i hand, kändes rätt okej med hösten, för jag har hälsan att orka med i år.

Men största lyckan är den som är close to home. Jag har världens potentiellt finaste människa, världens bästa vän, världens skönaste person i mitt liv igen. Hur kan jag ens börja förklara hur surrealistiskt det känns. Nyhetens behag kommer aldrig att lägga sig.

Jag skrattar så jag tjuter och snyftar som ett litet barn när jag är med dig. Jag har ingen jag kan berätta allt i hela världen för på samma sätt som jag gör med dig. När du är nära gör du mig vansinnig och när du är långt bort så längtar jag efter dig. Du är så lik mig att det är som att tala med mig själv ibland.

Mitt hjärta är inte helt utan dig, mitt liv är inte lika roligt.

Skynda dig tillbaka från värmen, skynda dig hit och låt tiden vi får tillsammans utklassa ALLT så till den milda grad att du måste flytta tillbaka till din familj här uppe. Vi saknar dig.

A cunning plan.

Jag har en plan. En briljant, fantastisk, grym plan som kanske till och med kommer kunna få att gå i lås.

Jag känner mig som där innan jul när jag köpt alla presenter och är så uppspelt att jag bara vill att alla ska öppna sina presenter NUNUNU även om det bara är november och en halv evighet kvar till julafton.

Jag önskar jag kände så varje morgon när jag vaknade. Förväntansfull på vad dagen ska föra med sig. Glad och tillfreds och sprallig. Istället så lever jag för helgerna igen. Och det har inte längre med sjukdom att göra, det har inte med hösten att göra (well, inte så mycket som man kan tro). Det har att göra med mitt liv, min situation och livsval som ligger och vrider sig under min fot. Frågan är vad jag tänker besluta och vad det får för följder för mig.

Men jag tänker bara se möjligheter. Framtiden är ju där, precis framför nosen. Det gäller bara att ge sig själv en omskakning, umgås med de man älskar och få lite perspektiv.

Nu jävlar.

En liten fågel som viskar...

Jag blir så glad. För en evighet sedan hittade man en liten 16-årig sparv som sjöng covers på youtube.

Sedan tar det lite tid och så dyker han upp på Spotify. Förstå vilken livsresa han kommer ha. Omvälvande känslor kan jag identifiera mig med iallafall. Mer än någonsin.

Det stormar inatt

Det kan gömma sig så mycket i en människokropp. Känslostormar som värker sig igenom dig från topp till tå. "Som en storm i ett vattenglas" var det någon som sa någon gång. Jag undrar om den personen visste vad det skulle betyda efter ikväll.

Jag har fått tillbaka min bästa vän. Och vet du, han saknade mig med.

Ingen skuld. Ingen prestige. Inga kryptiska meddelanden på en blogg. Det är kanske första gången vi är ärliga med varandra på riktigt?

Jag hjärtar dig. Du är världens vackraste person. Kanske den starkaste jag vet, och därmed som du alltid varit - min raka motsats.

Du har en ny sång nu. Billie Joe får vila i frid ett tag.

Det gör ont att älska.

Alla olika sorters kärlek är analyserad, komprimerad, avdödad, förhärligad och generaliserad av låtskrivare hela jorden runt. Man kan ju tro eller tycka att kärleken, den första vi kanske tänker på, är svår. Den sortens kärlek du bara känner för en man eller kvinna som du nu, sen eller förr trodde du skulle dela livet med. Du tror den kärleken kan vara svår. Du ska hitta någon att älska, den ska älska dig tillbaka och ni ska enas om sak efter sak efter sak under en livstid.

Den kärleken är inte svår. Det finns andra kärlekar som äter upp dig inifrån. Som fräter på allt gott. Även om du inte vill något hellre än att rädda den.

Jag orkar knappt ta i tankarna på dig längre. Det är som att det spetälska i dig smittar via tankeöverföring. Det är så mycket brist på självinsikt. Det är sån brist på respekt. Det enda det flödar av är hänsynslöshet, självömkan och ångest, ångest, ångest som du vägrar ta i med tång.

Jag har älskat dig för evigt. Ändå ligger skulden på mig för en sits du satt dig i själv? Nej. Jag accepterar inte det. Jag har älskat dig för evigt och det enda jag ville ha var en utsträckt hand tillbaka. Du spottade i den. Så nu lever du ditt nya liv. Ditt lånade liv. Och jag kommer på mig själv med att inte ens bry mig om huruvida du är lycklig.


Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Vi har dansat. Nu talar vi.

Jag ska sova. Jag somnar med Melissa Horn i öronen. Hon drar mig fram och tillbaka mellan eufori och panik. Självinsikt och verklighetsflykt. Hon vinner mig gång på gång med sin kärlek till språket, sitt sätt att ge ord till det jag känner.

Essensen av det som gör oss till människor, det som skiljer människan från djuren är våra ord. Vem av oss kontrollerar till fullo det som gör oss till människor? Kan vi inte bara erkänna att vi bara är djur ibland. Vi har instinkter som gör att vi dödar för våra barn. Passionsbrott är regel snarare än undantag. Låtsas inte att du aldrig känt lusten till hämnd krama om ditt hjärta så hårt att det slagit dubbla slag. 

Ibland är vi försvarslösa mot våra känslor. Ibland tar vi greppet och säger: såhär är det nu. Det får bära eller brista. Men följer vi det utstakade spåret, så kommer det gå bra. Vi ska inte bli otrygga, rastlösa, missnöjda eller oförutsägbara. För även om vi bara är människor så kan vi iallafall använda orden för att säga vad vi tycker om varandra.


 


 En evighet.