Det stormar inatt

Det kan gömma sig så mycket i en människokropp. Känslostormar som värker sig igenom dig från topp till tå. "Som en storm i ett vattenglas" var det någon som sa någon gång. Jag undrar om den personen visste vad det skulle betyda efter ikväll.

Jag har fått tillbaka min bästa vän. Och vet du, han saknade mig med.

Ingen skuld. Ingen prestige. Inga kryptiska meddelanden på en blogg. Det är kanske första gången vi är ärliga med varandra på riktigt?

Jag hjärtar dig. Du är världens vackraste person. Kanske den starkaste jag vet, och därmed som du alltid varit - min raka motsats.

Du har en ny sång nu. Billie Joe får vila i frid ett tag.

Det gör ont att älska.

Alla olika sorters kärlek är analyserad, komprimerad, avdödad, förhärligad och generaliserad av låtskrivare hela jorden runt. Man kan ju tro eller tycka att kärleken, den första vi kanske tänker på, är svår. Den sortens kärlek du bara känner för en man eller kvinna som du nu, sen eller förr trodde du skulle dela livet med. Du tror den kärleken kan vara svår. Du ska hitta någon att älska, den ska älska dig tillbaka och ni ska enas om sak efter sak efter sak under en livstid.

Den kärleken är inte svår. Det finns andra kärlekar som äter upp dig inifrån. Som fräter på allt gott. Även om du inte vill något hellre än att rädda den.

Jag orkar knappt ta i tankarna på dig längre. Det är som att det spetälska i dig smittar via tankeöverföring. Det är så mycket brist på självinsikt. Det är sån brist på respekt. Det enda det flödar av är hänsynslöshet, självömkan och ångest, ångest, ångest som du vägrar ta i med tång.

Jag har älskat dig för evigt. Ändå ligger skulden på mig för en sits du satt dig i själv? Nej. Jag accepterar inte det. Jag har älskat dig för evigt och det enda jag ville ha var en utsträckt hand tillbaka. Du spottade i den. Så nu lever du ditt nya liv. Ditt lånade liv. Och jag kommer på mig själv med att inte ens bry mig om huruvida du är lycklig.


Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

Vi har dansat. Nu talar vi.

Jag ska sova. Jag somnar med Melissa Horn i öronen. Hon drar mig fram och tillbaka mellan eufori och panik. Självinsikt och verklighetsflykt. Hon vinner mig gång på gång med sin kärlek till språket, sitt sätt att ge ord till det jag känner.

Essensen av det som gör oss till människor, det som skiljer människan från djuren är våra ord. Vem av oss kontrollerar till fullo det som gör oss till människor? Kan vi inte bara erkänna att vi bara är djur ibland. Vi har instinkter som gör att vi dödar för våra barn. Passionsbrott är regel snarare än undantag. Låtsas inte att du aldrig känt lusten till hämnd krama om ditt hjärta så hårt att det slagit dubbla slag. 

Ibland är vi försvarslösa mot våra känslor. Ibland tar vi greppet och säger: såhär är det nu. Det får bära eller brista. Men följer vi det utstakade spåret, så kommer det gå bra. Vi ska inte bli otrygga, rastlösa, missnöjda eller oförutsägbara. För även om vi bara är människor så kan vi iallafall använda orden för att säga vad vi tycker om varandra.


 


 En evighet.