Det gör ont att älska.

Alla olika sorters kärlek är analyserad, komprimerad, avdödad, förhärligad och generaliserad av låtskrivare hela jorden runt. Man kan ju tro eller tycka att kärleken, den första vi kanske tänker på, är svår. Den sortens kärlek du bara känner för en man eller kvinna som du nu, sen eller förr trodde du skulle dela livet med. Du tror den kärleken kan vara svår. Du ska hitta någon att älska, den ska älska dig tillbaka och ni ska enas om sak efter sak efter sak under en livstid.

Den kärleken är inte svår. Det finns andra kärlekar som äter upp dig inifrån. Som fräter på allt gott. Även om du inte vill något hellre än att rädda den.

Jag orkar knappt ta i tankarna på dig längre. Det är som att det spetälska i dig smittar via tankeöverföring. Det är så mycket brist på självinsikt. Det är sån brist på respekt. Det enda det flödar av är hänsynslöshet, självömkan och ångest, ångest, ångest som du vägrar ta i med tång.

Jag har älskat dig för evigt. Ändå ligger skulden på mig för en sits du satt dig i själv? Nej. Jag accepterar inte det. Jag har älskat dig för evigt och det enda jag ville ha var en utsträckt hand tillbaka. Du spottade i den. Så nu lever du ditt nya liv. Ditt lånade liv. Och jag kommer på mig själv med att inte ens bry mig om huruvida du är lycklig.


Jag har förlorat en tävling
Men vunnit ett val
Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av