Vi har dansat. Nu talar vi.

Jag ska sova. Jag somnar med Melissa Horn i öronen. Hon drar mig fram och tillbaka mellan eufori och panik. Självinsikt och verklighetsflykt. Hon vinner mig gång på gång med sin kärlek till språket, sitt sätt att ge ord till det jag känner.

Essensen av det som gör oss till människor, det som skiljer människan från djuren är våra ord. Vem av oss kontrollerar till fullo det som gör oss till människor? Kan vi inte bara erkänna att vi bara är djur ibland. Vi har instinkter som gör att vi dödar för våra barn. Passionsbrott är regel snarare än undantag. Låtsas inte att du aldrig känt lusten till hämnd krama om ditt hjärta så hårt att det slagit dubbla slag. 

Ibland är vi försvarslösa mot våra känslor. Ibland tar vi greppet och säger: såhär är det nu. Det får bära eller brista. Men följer vi det utstakade spåret, så kommer det gå bra. Vi ska inte bli otrygga, rastlösa, missnöjda eller oförutsägbara. För även om vi bara är människor så kan vi iallafall använda orden för att säga vad vi tycker om varandra.


 


 En evighet.