Skillnaden mellan dig och mig, du tragiska lilla ursäkt till människa, är att även när jag är svart av ilska, gul av sorg eller blå av ensamhet, så känner jag igen en bra sak när jag har den framför mig. Du, å andra sidan, saknar inte kexet förrän det inte är inom räckhåll mer.
DIN. JÄVLA. FÖRLUST.
DIN. JÄVLA. FÖRLUST.
Det har varit en resa den här veckan. Likt Alice i Underlandet har jag krympt, växt, blivit rädd, blivit arg, blivit förvirrad. Slagits ner och rest mig igen. Förlorat kontrollen - men återtagit den.
Någonstans i röran togs beslutet att den enda rätta vägen att gå var hjärtats väg. Att lita på den opålitliga, att bygga upp det som fanns förut. Och även om Alice i Underlandet kan kännas som en dryg timmes syratripp så hittar hon hem, oavsett hur hon motarbetas, och oavsett vilka knipor hon hamnar i, eller hur?
Jag vill inte säga att jag inte haft tvivel. Att jag inte känt apati. Att jag inte velat slå näven i ditt ansikte... Jag har velat det så förbannat hårt att jag tror att jag aldrig velat någonting mer.
Men jag känner oss väl nog för att veta att det är det enda rätta att vi ska ha ett 'oss' kvar. Vet att vi måste hitta hem.
1 kommentar:
Vad vackert skrivet i tragiken på något sätt :*(. Börjar nästa grina. Vill grina. Det där känner så många igen. Smärtan och kärleken samsas inom samma ruta och det smärtar och spänner i väggarna. Och så slutar det spänna och vara på väg att brista och blir stilla ett tag. Man andas ut lite. Innehållet är kvar och alla känslor men det brister inte.
Skicka en kommentar