Tyst

Det är så ofantligt tyst. Som att allt i universum stannat av och det är bara jag.

Känslan av nött, lent, gammalt trä under fingerspetsarna. Vad har du sett, vad har du hört?

Har femtio år av tysta nätter slitit dig till det du är nu? Det är så tyst. Mitt hjärta har slutat slå. Är det därför det är så tyst?

Att jag skakar av kylan och inte kan förmå mig att gå hem till värmen. Tystnaden lamslår mig. Är det såhär alla sagor slutar? Efter att sluttexterna rullat och alla börjar gå hem. Kvar är bara tystnaden och känslan av att något lämnades osagt.

Kanske är det tystnaden som talar, som säger allt?

När empaten går hem och lämnar känslorna kvar på den kalla, lena slitna bänken. En tyst lekplats i början på oktober.

Jag vet inte vem du flyr från. Mig eller dig.

Men det är talande tyst.