Bräcklighet

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Eller hur jag ska säga det. Eller om jag får säga det. Dagen började som nästan vilken dag som helst. Den avslutas med en miljon tankar, tankar utan hem. Jag vet inte vad jag ska göra av dem. Ser på insidan av ögonlocken hur filmen spelas upp, filmen där jag långsamt öppnar kraniet och, likt en magiker med sina sidenscarves i jackärmen, drar ut alla trötta, förvirrade, sörjande tankar ur huvudet. Men jag har ingen möjlighet att göra det. Jag är fast i karusellen. Vänner som är stressade, ledsna, påverkade, upprörda, förvirrade. Och urladdningen som sker på mig. Jag som är inventariet.

Just nu är jag ensam i mitt huvud, instängd med tankarna.

Jag vill sova drömlös sömn i tre år. Väck mig sedan långsamt genom att lägga din andedräkt över mig i en viskning. Viska mitt namn. När jag inte längre är bräcklig, när jag inte längre är trött, älska mig.