Jag vet faktiskt inte

Vad jag ska göra när någon fattas mig hela tiden. Det är annorlunda än han som försvann den första höstdagen, han som aldrig finns igen. Annorlunda än hon som försvann med ett skrik och bara efterlämnade brända märken och sedan sorg.

När du fattas mig är det som att tankarna jag tänker inte är hela. Det är först sedan, när du dyker upp, som jag vet varför.

Det finns säkert en vettig förklaring, som har med kristaller i hjärnan och radiovågor att göra. Eller fan vet.

Vi har två helt osammanhängande ord för det.

Lego. Magi.